I linje med vad jag nyligen berättade för dig om att kommunicera med barnläkaren, ville jag berätta en intressant redaktion för det elektroniska informationsmagasinet för föräldrar till den spanska föreningen för barnvårdspediatrik som är mycket relaterade till ämnet.
En intressant reflektion från "den andra sidan" som belyser vikten av förstå barnläkarnas samråd som en mötesplats.
En uppgift som inte är lätt i en tid av ensam inneslutning, där vi har alla möjligheter att veta vad som händer i andra änden av världen direkt, men vi kan inte berätta hur vi är mot våra vänner.
Och naturligtvis finns det tidsfaktorn i ett mättat hälsosystem, vilket i många tillfällen minskar tiden för samråd mellan en och annan patient till några minuter.
Redaktionen förespråkar en inställning till familjer bortom passiv lyssnande, för en aktiv implikation, ett försök att förstå de nya typerna av familjer som närmar sig samrådet ... Och för sinnesfrid i samrådet utan avbrott eller skynda.
Alla är hinder i effektiv kommunikation Att, om vi kommer ihåg det senaste besöket hos barnläkaren, låter vi förmodligen mycket bekanta. Men förslaget från AEPap är mycket annorlunda:
Det skulle vara positivt att fördriva från detta utrymme att vårt samråd är överdriven beryktadhet, överväldigande faderskap och egocentrism. Och kultivera aktiv lyssnande, empati, ödmjukhet och uppriktighet framför allt och av alla, familjer och yrkesverksamma. Samrådet skulle vara en miljö som främjade dialog och ömsesidig förståelse, grunden för all medicinsk handling, där personer som deltog skulle välkomnas med artighet och vänlighet.
I den idealiska miljön, där jag naturligtvis inkluderar välutbildade och uppdaterade yrkesverksamma, kan läkaren erbjuda mer råd och verktyg för föräldrar, det skulle bli mindre misstro, mer ömsesidig förståelse.
Föräldrar måste också agera. Som patient har det hänt mig att förhållandet med läkaren inte har blivit fullt effektiva förrän jag öppnat kommunikativt och en bättre förståelse har fastställts.
Förmodligen på detta sätt kommer vi att hitta några "motvilliga" läkare och många klippare i sanitära infrastrukturer, men i alla fall kan vi hävda det utrymmet för kommunikation och kunskap.
Dessa är alla hinder för att kommunikationen med läkaren ska vara effektiv och att barnläkarnas samråd förstås som en mötesplats, men många yrkesverksamma kämpar för det, kort sagt för att förbättra sina arbetsvillkor och uppmärksamma våra barn, och föräldrar måste också göra anspråk på det.
