Ministeren för utbildning, socialpolitik och sport, Mercedes Cabrera, gjorde en presskonferens igår i anledning av firandet av Internationella barndagen och som en presentation av tillkännagivandet "Your hands are to protect" som jag ville sammanfatta genom att hålla med det.
"Kinn, gissling, skrik är ineffektiva sätt att utbilda", kommenterade ministeren. Sådana aggressioner är en manifestation av "underrättelsefel" som våld strider mot utbildning och det finns inget acceptabelt minimum av det.
Cabrera har också kommenterat att fysisk straff är en "kränkning av barnets rättigheter" och a "Oacceptabla dubbla standarder: vad vi aldrig skulle göra för en vuxen bör aldrig överväga att göra till ett barn."
Att tala om föräldrarnas roll har kommenterat det "Vi måste ha auktoritet över våra barn, vi måste uppenbarligen ta hand om dem, och det finns mycket bättre sätt att göra det än att ta till det som skulle vara en manifestation av misslyckande av samexistens, eller av förnuft eller dialog." Med tanke på oro över bristen på regler och skyldigheter hos vuxna, kommenterade han att de borde lära sig vad de är men "De måste göra det genom sin egen övertygelse och kritiska form, inte till följd av påläggning på andra sätt."
Dessa uttalanden kommer som en verklig explosion (eller bomb) i det ögonblick då ungdomars brist på värderingar och barns brist på gränser kritiserasOch ärligt talat vill jag inte ta någon anledning bort från heller.
Barn är födda med den "formaterade hårddisken", det vill säga att de är ett tomt ark som de kommer att lära av oss och även om det kan verka som en lögn är de helt villiga att göra det. De förväntar oss att vi ska lära dem att leva och hoppas att lära sig det baserat på deras förmågor.
Problemet kommer när vi vill att de ska förstå något som de inte är utbildade, efter ålder och av rationell förmåga att förstå.
"Det är så länge jag får ett kind inte förstår" är en fras som finns i munnen för många föräldrar, men det är inte sant. Barn lär sig genom mekanismen orsaks att när de gör A (till exempel vid beröring av en plugg) får de en smäll på handen som gör ont (B). På det här sättet när de gör att A anländer B. Eftersom de inte vill att B ska anlända, slutar de att göra A. Har de förstått faran att röra kontakten? Nej, de har förstått att om de berör honom, kommer mamma eller pappa och de slår honom.
Barn har inte resonemangskapaciteten som vuxna gör. Det är därför det är den vuxna som måste anpassa sig till barnens förmåga och inte tvärtom. Jag kommer att säga er att detta är farligt, jag kommer att leda rädslan som drabbar mig när jag berör det, jag kommer att täcka eller ta bort allt som jag föredrar att inte röra och distrahera dig med något annat när jag ser att du vill röra det, för att ge några exempel. En dag, när jag kan förstå mina ord, kommer du att känna till faran att göra det jag alltid har sagt till dig att det är bättre att inte göra, och du kommer inte att behöva slå honom.
Inför dessa uttalanden har flera kritiker dykt upp med en liknande oro: "Så du måste låta dem göra vad de vill?" Tja nej, naturligtvis inte. I samhället och i varje hus finns det regler som barn bör känna till, men snälla, inte baserat på fysiska aggressioner. Brevet med blod kommer in Det har för länge sedan upphört att vara ett moraliskt acceptabelt talesätt.
Detta är ett ämne som går långt. För mycket. Jag vill inte förlänga mer så jag avslutar med två idéer som ministeren har kommenterat:
- Fysisk straff är ett misslyckande av intelligens: som jag redan har sagt er måste vi visa det vi är vuxna och rationella och intelligenta människor och arbeta lite med alternativa metoder. Barn lär sig många saker genom imitation. Det är meningslöst att försöka lära ett barn som inte bör slå en annan genom att slå honom.
- Vad vi inte skulle göra för vuxna bör inte göras för barn: Tidigare accepterades det socialt att slå kvinnor. Om han behövde en korrigering, eftersom han inte förstod makeens behov, sågs det väl att tillhandahålla det, eftersom det var "det sätt som han förstod" vad som förväntades av henne. I dag är det tur att tänka. Men hos barn accepteras det. Vi kan inte fylla munnen med kritik mot missbrukare när vi själva kränker integriteten hos våra barn.
Varje gång ett barns integritet kränks upphör barnet att vara lite som att han ska vara lite mer som hans föräldrar vill att han ska vara.
